Mercury SevenEdit
Mercury Seven astronauts with a USAF F-106. Från vänster till höger: M. Scott Carpenter, Gordon Cooper, John Glenn, Vergilius I. Grissom, Walter M. Schirra, Alan B. Shepard och Kalle K. Slayton.
den 4 oktober 1957 lanserade Sovjetunionen Sputnik 1, den första artificiella satelliten. Detta krossade amerikanska förtroendet för sin tekniska överlägsenhet, vilket skapar en våg av ångest som kallas Sputnik-krisen., Bland hans svar lanserade president Dwight D. Eisenhower rymdkapplöpningen. National Aeronautics and Space Administration (NASA) grundades den 1 oktober 1958, som en civil byrå för att utveckla rymdteknik. Ett av sina första initiativ tillkännagavs offentligt den 17 december 1958. Detta var projekt Mercury, som syftade till att lansera en man i jordens bana, återvända honom säkert till jorden och utvärdera hans förmåga i rymden.
NASA fick tillstånd från Eisenhower att rekrytera sina första astronauter från leden av militära testpiloter., Tjänsten register över 508 utexaminerade från test pilot skolor erhölls från USA Department of Defense. Av dessa fann 110 som matchade miniminormerna: kandidaterna måste vara yngre än 40, ha en kandidatexamen eller motsvarande och vara 5 fot 11 inches (1.80 m) eller mindre. Även om dessa inte var alla strikt verkställda var höjdkravet fast, på grund av storleken på projektet Mercury rymdfarkoster. 110 delades sedan upp i tre grupper, med de mest lovande i den första gruppen.,
den första gruppen av 35, som inkluderade Shepard, monterad i Pentagon den 2 februari 1959. Marinen och Marinkåren officerare välkomnades av chefen för Sjöoperationer, amiral Arleigh Burke, medan Förenta staternas Flygvapenofficerare adresserades av stabschefen för Förenta Staternas flygvapen, General Thomas D. White. Båda lovade sitt stöd till rymdprogrammet och lovade att volontärernas karriärer inte skulle påverkas negativt. NASA-tjänstemän informerade dem sedan Om Project Mercury., De medgav att det skulle vara ett farligt företag, men betonade att det var av stor nationell betydelse. Den kvällen diskuterade Shepard dagens händelser med andra sjöflygare Jim Lovell, Pete Conrad och Wally Schirra, som alla så småningom skulle bli astronauter. De var oroade över sina karriärer, men bestämde sig för att frivilligt.
genomgångsprocessen upprepades med en andra grupp på 34 kandidater en vecka senare. Av de 69 befanns sex vara över höjdgränsen, 15 eliminerades av andra skäl och 16 minskade. Detta lämnade NASA med 32 kandidater., Eftersom detta var mer än väntat beslutade NASA att inte störa de återstående 41 kandidaterna, eftersom 32 kandidater verkade vara ett mer än tillräckligt antal för att välja 12 astronauter som planerat. Graden av intresse visade också att mycket färre skulle släppa ut under träning än förväntat, vilket skulle resultera i utbildning av astronauter som inte skulle behöva flyga projekt Kvicksilveruppdrag. Det beslutades därför att antalet astronauter som valts ut skulle minskas till bara sex., Sedan kom en ansträngande serie fysiska och psykologiska tester på Lovelace Clinic och Wright Aerospace Medical Laboratory. Endast en kandidat, Lovell, eliminerades av medicinska skäl i detta skede, och diagnosen senare befanns vara fel; tretton andra rekommenderades med reservationer. Chefen för NASA Space Task Group, Robert R. Gilruth, befann sig oförmögen att välja endast sex från de återstående arton, och slutligen sju valdes.
Shepard informerades om sitt val den 1 April 1959., Två dagar senare reste han till Boston med Louise för bröllopet till sin kusin Anne och kunde bryta nyheten till sina föräldrar och syster. Vilka av de sju tillkännagavs vid en presskonferens på Dolley Madison Huset i Washington, D.C., den 9 April, 1959: Scott Carpenter, Gordon Cooper, John Glenn, Gus Grissom, Wally Schirra, Alan Shepard, och Deke Slayton., Omfattningen av utmaningen framför dem klargjordes några veckor senare, på natten den 18 maj 1959, när de sju astronauterna samlades vid Cape Canaveral för att titta på deras första raketuppskjutning, av en SM-65D Atlas, som liknade den som skulle bära dem i omloppsbana. Några minuter efter liftoff exploderade den spektakulärt och tände upp natthimlen. Astronauterna blev bedövade. Shepard vände sig till Glenn och sa: ”Jag är glad att de fick det ur vägen.,”
frihet 7Edit
Shepard i Freedom 7-kapseln före lanseringen
inför intensiv konkurrens från de andra astronauterna, särskilt John Glenn, slutade Shepard röka och antog Glenns vana att ta en morgonjogg. Den 19 januari 1961 informerade Robert R. Gilruth, chef för NASA: s rymdgrupp, de sju astronauterna om att Shepard hade valts ut för det första amerikanska besättningen i rymden., Shepard påminde senare Louises svar när han berättade för henne att hon hade armarna runt mannen som skulle vara den första mannen i rymden: ”vem släppte in en rysk här?”Under träningen flög han 120 simulerade flygningar. Även om denna flygning ursprungligen var planerad till 26 April 1960, sköts den upp flera gånger av oplanerat förberedande arbete, ursprungligen till 5 December 1960, sedan mitten av januari 1961, 6 mars 1961, 25 April 1961, 2 maj 1961 och slutligen till 5 maj 1961. Den 12 April 1961 blev sovjetisk kosmonauten Yuri Gagarin den första personen i rymden, och den första som omloppsbana jorden., Det var ännu ett slag mot amerikansk stolthet. När Shepard hörde nyheterna slog han näven ner på ett bord så hårt att en NASA-pr-officer fruktade att han kunde ha brutit handen.
den 5 maj 1961 ledde Shepard Mercury-Redstone 3-uppdraget och blev den andra personen och den första amerikanen att resa in i rymden. Han namngav sin rymdfarkost, Mercury Rymdfarkost 7, frihet 7. Han vaknade kl 01:10 och åt frukost bestående av apelsinjuice, en filet mignon inlindade i bacon och äggröra med hans backup, John Glenn, flyg-och kirurgen William K. Douglas., Han fick hjälp i sin rymddräkt av kostymtekniker Joseph W. Schmitt och gick ombord på överföringsbilen klockan 03:55. Han steg upp gantry klockan 05: 15 och gick in i rymdfarkosten fem minuter senare. Det förväntades att lyft skulle inträffa om ytterligare två timmar och fem minuter, så Shepards kostym hade ingen bestämmelse för eliminering av kroppsligt avfall, men efter att ha blivit fastspänd i kapselns säte, höll lanseringen förseningar honom i den kostymen i över fyra timmar. Shepards uthållighet gav ut före lanseringen, och han var tvungen att tömma blåsan i kostymen., Medicinska sensorer kopplade till den för att spåra astronautens tillstånd under flygning stängdes av för att undvika att kortsluta dem. Urinen poolade i den lilla av ryggen, där den absorberades av hans underplagg. Efter Shepards flygning ändrades rymddräkten, och vid tiden för Gus Grissoms Mercury-Redstone 4 suborbital flygning i juli hade en vätskeuppsamlingsfunktion byggts in i kostymen.,
Till skillnad från Gagarins 108-minuters orbitalflygning i en Vostok-rymdfarkost tre gånger så stor som Freedom 7, stannade Shepard på en suborbitalbana för 15-minuters flygning, som nådde en höjd av 101,2 nautiska miles (116,5 lag miles; 187,4 kilometer) och föll sedan till en splashdown 263,1 nautiska miles (302,8 lag miles; 487,3 kilometer) ner i Atlanten missil Range. Till skillnad från Gagarin, vars flygning var strikt automatisk, hade Shepard viss kontroll över Freedom 7, särskilt rymdfarkoster. Shepards lansering sågs live på tv av miljoner., Det lanserades ovanpå en Redstone raket. Enligt Gene Kranz i sin 2000 bok misslyckande är inte ett alternativ, ”när reportrar frågade Shepard vad han tänkte på när han satt ovanpå Redstone raketen, väntar på liftoff, han hade svarat,” det faktum att varje del av detta fartyg byggdes av den lägsta budgivaren.,'”
Marine Corps HUS-1 helikopter från HMR-262 hämtar frihet 7 från Atlanten
Efter en dramatisk återhämtning i Atlanten, Shepard observerade att han ”inte riktigt känner flygningen var en framgång förrän återhämtningen hade slutförts. Det är inte fallet som gör ont, det är det plötsliga stoppet.”Splashdown inträffade med en inverkan jämförbar med landning av ett jetflygplan på ett hangarfartyg., En återhämtningshelikopter anlände efter några minuter, och kapseln lyftes delvis ut ur vattnet för att Shepard skulle lämna huvudluckan. Han klämde ut ur dörren och in i en slinghiss och drogs in i helikoptern, som flög både astronauten och rymdfarkosten till hangarfartyget USS Lake Champlain. Hela återhämtningsprocessen tog bara elva minuter. Shepard firades som en nationell hjälte, hedrad med ticker-tape parader i Washington, New York och Los Angeles, och fick NASA Distinguished Service Medalj från President John F. Kennedy., Han tilldelades också det framstående Flygkorset.
Shepard fungerade som capsule communicator (CAPCOM) för Glenns Mercury-Atlas 6 orbital flight, som han också hade beaktats för, och Carpenters Mercury-Atlas 7. Han var reservpilot för Cooper för Mercury-Atlas 9-uppdraget, som nästan ersatte Cooper efter att Cooper flög lågt över NASA: s administrationsbyggnad vid Cape Canaveral i en F-106. I slutskedet av projektet Mercury var Shepard planerad att pilot Mercury-Atlas 10 (MA-10), som planerades som ett tre dagars uppdrag., Han heter Kvicksilver Rymdfarkoster 15B Frihet 7 II för att hedra hans första rymdfarkost, och hade namnet målat på den, men den 12 juni 1963, NASA-Administratören James E. Webb meddelade att Kvicksilver hade fullbordat alla sina mål och inga fler uppdrag skulle utföras. Shepard gick så långt som att göra en personlig vädjan till President Kennedy, men till ingen nytta.
projekt Gemini; Chief AstronautEdit
Shepard och hans fru Louise möter First Lady Jacqueline Kennedy, President John F. Kennedy och Vice President Lyndon B., Johnson vid Vita husets södra portik
Projekt Gemini följde på från Project Mercury. Efter att Mercury-Atlas 10-uppdraget avbröts utsågs Shepard till befälhavare för det första besättningen Gemini-uppdraget, med Thomas P. Stafford vald som sin pilot. I slutet av 1963 började Shepard uppleva episoder av extrem yrsel och illamående, åtföljd av ett högt, klämande ljud i vänstra örat. Han försökte hålla det hemligt och fruktade att han skulle förlora sin flygstatus, men var medveten om att om en episod inträffade i luften eller i rymden kan det vara dödligt., Efter en episod under en föreläsning i Houston, där han nyligen hade flyttat från Virginia Beach, Virginia, var Shepard tvungen att erkänna sin sjukdom till Slayton, som nu var chef för flygoperationer, och söka hjälp från NASAs läkare.
läkarna diagnostiserade Ménières sjukdom, ett tillstånd där vätsketrycket byggs upp i innerörat. Detta syndrom orsakar att de halvcirkelformade kanalerna och rörelsedetektorerna blir extremt känsliga, vilket resulterar i desorientering, yrsel och illamående. Det fanns ingen känd botemedel, men i cirka 20 procent av fallen gick tillståndet av sig själv., De föreskrev diuretika i ett försök att tömma vätskan från örat. De diagnostiserade också glaukom. En röntgen hittade en klump på hans sköldkörtel, och den 17 januari 1964 gjorde kirurger på Hermann Hospital ett snitt på halsen och tog bort 20 procent av hans sköldkörtel. Villkoret orsakade Shepard att tas bort från flygstatus. Grissom och John Young flög Gemini 3 istället.
Shepard utsågs till chef för Astronautkontoret i November 1963 och fick titeln Chief Astronaut. Han blev därmed ansvarig för NASA astronaututbildning., Detta innebar utveckling av lämpliga utbildningsprogram för alla astronauter och schemaläggning av utbildning av enskilda astronauter för specifika uppdrag och roller. Han tillhandahöll och samordnade astronaut ingång i uppdragsplanering och utformningen av rymdfarkoster och annan utrustning som ska användas av astronauter på rymduppdrag. Han var också på urvalspanelen för NASA Astronaut Group 5 1966. Han spenderade mycket av sin tid att investera i banker, vildkattning och fastigheter., Han blev delägare och vice vd för Baytown National Bank och skulle spendera timmar på telefonen i sitt NASA-kontor övervaka det. Han köpte också ett partnerskap i en ranch i Weatherford, Texas, som uppfostrade hästar och nötkreatur. Under denna period hade hans sekreterare Gaye Alford två” mood-of-the-day ” fotografier tagna av Shepard, en av en leende Al Shepard och den andra av en grym utseende befälhavare Shepard. För att varna besökare av Shepards humör skulle hon hänga lämpligt fotografi på dörren till sin chefs privata kontor., Tom Wolfe karakteriserade Shepards dubbla personligheter som” Smilin’ Al ”och”Icy Commander”.Apollo programEdit
besättningen på Apollo 14: Edgar Mitchell, Shepard och Stuart Roosa
1968 gick Stafford till Shepards kontor och berättade för honom att en otolog i Los Angeles hade utvecklat ett botemedel mot Ménières sjukdom. Shepard flög till Los Angeles, där han träffade William F. Hus. House föreslog att öppna Shepards mastoidben och göra ett litet hål i endolymfatiska säcken., Ett litet rör infördes för att tömma överskott av vätska. Operationen genomfördes i början av 1969 på St. Vincents sjukhus i Los Angeles, där Shepard checkade in under pseudonymen Victor Poulos. Operationen var framgångsrik, och han återställdes till full flygstatus den 7 maj 1969.
Shepard och Slayton satte Shepard ner för att styra nästa tillgängliga Månmission, som var Apollo 13 1970. Under normala omständigheter skulle uppdraget ha gått till Cooper, som reservchef för Apollo 10, Men Cooper fick det inte. En nybörjare, Stuart Roosa, utsågs till Kommandomodulpiloten., Shepard bad om Jim McDivitt som sin Månmodulpilot, men McDivitt, som redan hade befallt Apollo 9-uppdraget, balked vid utsikterna och hävdade att Shepard inte hade tillräcklig Apollo-träning för att styra ett Månmission. En nybörjare, Edgar Mitchell, utsågs till Månmodulpiloten istället.,
Shepard framför Lunar Landing Research Vehicle under träning för Apollo 14
När Slayton lämnade in de föreslagna besättningsuppdragen till NASA: s huvudkontor, vände George Mueller ner dem på grund av att besättningen var för oerfaren. Så Slayton frågade Jim Lovell, som hade varit backup befälhavare för Apollo 11, och var tänkt att kommandot Apollo 14, om hans besättning skulle vara villiga att flyga Apollo 13 istället. Han gick med på att göra det, och Shepards besättning tilldelades Apollo 14.,
varken Shepard eller Lovell förväntade sig att det skulle vara stor skillnad mellan Apollo 13 och Apollo 14, men Apollo 13 gick katastrofalt fel. En syretankesexplosion orsakade Månlandningen att avbrytas och resulterade nästan i förlusten av besättningen. Det blev ett skämt mellan Shepard och Lovell, som skulle erbjuda att ge Shepard tillbaka uppdraget varje gång de stötte på varandra. Misslyckandet av Apollo 13 försenade Apollo 14 till 1971 så att ändringar kunde göras till rymdfarkosten., Målet för Apollo 14-uppdraget flyttades till Fra Mauro-formationen, den avsedda destinationen för Apollo 13.
Shepard gjorde sin andra rymdflygning som befälhavare för Apollo 14 från 31 januari till 9 februari 1971. Det var USA: s tredje framgångsrika månlandningsuppdrag. Shepard styrde månmodulen Antares. Han blev den femte och, vid 47 års ålder, den äldsta mannen att gå på månen, och den enda av Mercury sju astronauter att göra det.,
detta var det första uppdraget att sända omfattande färg-tv-täckning från månens yta, med hjälp av Westinghouse Lunar Color Camera. (Samma färgkameramodell användes på Apollo 12 och gav ca 30 minuter färgtelecasting innan den oavsiktligt pekade på solen och slutade användbarheten.) Medan på månen använde Shepard ett Wilson six-iron huvud fäst vid ett månprov scoop handtag för att köra golfbollar., Trots tjocka handskar och en styv rymddräkt, som tvingade honom att svänga klubben med en hand, slog Shepard två golfbollar och körde den andra, som han skämtsamt uttryckte det, ”miles and miles and miles”. Analys av högupplösta filmskanningar av händelsen bestämde Avståndet att vara ca 40 meter (37 m).
Shepard står bredvid den amerikanska flaggan på månen under Apollo 14
För detta uppdrag tilldelades Shepard NASA Distinguished Service Medal och Navy Distinguished Service Medal., Hans motivering löd:
The President of the United States of America har nöjet att presentera Flottan Distinguished Service Medalj till Kapten Alan Bartlett Shepard Jr (NSN: 0-389998), Usa: s Flotta, för exceptionellt förtjänstfullt och utmärkt service i en position med stort ansvar till staten (Usa), som Rymdfarkoster Befälhavare för Apollo 14 flyg till Fra-Mauro område av Månen under perioden 31 januari 1971 och den 9 februari 1971., Ansvarig för den inbyggda kontrollen av rymdfarkostens kommandomodulen Kittyhawk och månmodulen Antares vid insamling av vetenskapliga data som involverar komplexa och svåra instrument som poserar och provsamlar, inklusive en farlig två-mils korsning av månytan, kapten Shepard, av hans briljanta prestanda, bidrog i huvudsak till framgången för detta viktiga vetenskapliga månuppdrag., Som ett resultat av hans skickliga ledarskap, yrkeskompetens och engagemang uppnåddes Apollo 14-uppdraget, med sina många uppgifter och viktiga vetenskapliga experiment, på ett enastående sätt, vilket gjorde det möjligt för forskare att mer exakt bestämma månens ursprungliga bildning och ytterligare förutse människans korrekta roll i utforskningen av hans universum., Genom sin modiga och beslutsamma hängivenhet till plikt gjorde kapten Shepard värdefull och framstående service och bidrog starkt till framgången för USA: s rymdprogram, vilket upprätthöll de högsta traditionerna i USA: s sjötjänst.
Efter Apollo 14 återvände Shepard till sin position som chef för Astronautkontoret i juni 1971. I juli 1971 utsåg president Richard Nixon honom till delegat till den 26: e FN: s generalförsamling, en position där han tjänstgjorde från September till December 1971., Han befordrades till konteramiral av Nixon den 26 augusti 1971, den första astronauten att nå denna rang, även om McDivitt tidigare hade befordrats till brigadgeneral, en motsvarande rang i Flygvapnet. Han drog sig tillbaka från både NASA och flottan den 31 juli 1974.