berättelsen om Pygmalion är en berättelse om våldtäkt. Säkring kring denna fråga är oansvarigt och skadligt för våra studenter.,/div>
mot bakgrund av den senaste nationella Junior klassiska ligan s beslut att erbjuda Pygmalion och Galatea som alternativet ” par ” för kostymtävlingen och den reaktion som har mötts med (tyvärr en reaktion som inkluderar apatisk acceptans) har jag reflekterat mycket på de etiska ansvar som vi som lärare har, antingen som lärare i klassrummet eller som medlemmar i en utbildningsorganisation., När vi diskuterar eller undervisar känsligt material, som berättelsen i pygmalionhistorien som presenteras i Ovids Metamorfoser (Metamorfoser X. 238–297), har vi mycket arbete att göra. Detta är ofta inramat som en kärlekshistoria eller saga i utbildningsresurser, och så är det inte konstigt att fasorna i denna episod har utelämnats från klassrumsdiskussioner och att en kropp som NJCL har gjort det okloka beslutet att erbjuda detta par som en del av en tävling för underhållning., Det talar om ett större problem inom klassikernas kultur, en av att inte engagera sig i de grundläggande orsakerna till rasism, sexism och vit överhöghet som finns i överflöd inom vårt område.
låt oss inte acceptera historier som de lärdes till oss, snarare låt oss ta med vår moderna lins och energi en framtida generation att gå med oss i kampen för en disciplin som vi kan vara stolta över.
berättelsen om Pygmalion är en berättelse om våldtäkt., Säkring kring denna fråga är oansvarig och skadlig för våra studenter, varav många kommer att hämta på de störande aspekterna av berättelsen och behöver vårt stöd för att erkänna dem eller undvika dem. Jag tvivlar inte på att det finns många lärare som engagerar sig i den här textens fasor och potentiella utlösare för studenter om de lär ut denna berättelse, medan andra, rädda för svåra samtal (som vi alla är), undviker att engagera sig i dessa problem om det ingår i läroplanen om inte en student höjer dem., Men engagera oss i dessa frågor måste vi, om inte vår tystnad läses som acceptans eller ens validering. Vi är primed som klassiker lärare att anta förändring genom svåra samtal och genom att utmana status quo inom vårt område. Låt oss inte acceptera historier som de lärdes till oss, snarare låt oss ta med vår moderna lins och stimulera en framtida generation att gå med oss i kampen för en disciplin som vi kan vara stolta över., Och det finns gott om resurser som finns för att hjälpa lärare att diskutera texter som involverar scener av sexuella övergrepp och våldtäkt för att hjälpa till att rama in dessa diskussioner och lyfta fram problemen med klassrumsmaterialet vi har till vårt förfogande, som båda måste hända om vi ska lära våra elever att tänka kritiskt om alla källor. Det kan inte betonas nog att den här historien handlar om våldtäkt och skaparens (Faders) angripare och absolut maktlöshet hos det röstlösa och namnlösa offret.,
de flesta klassrumsläsningar av Pygmalion börjar i slutet av föregående avsnitt med bestraffningen av Propoetiderna av Venus, eftersom det en gång var en del av AP-läroplanen och de flesta tillgängliga resurserna återspeglar fortfarande AP-styrelsens val av linjer. Denna berättande introduktion representerar en annan grupp kvinnor som debatteras av någon mer kraftfull, här Venus, som utsätter dem för ofrivillig prostitution, i huvudsak sexhandel, tills de äntligen vänder sig till sten som har förlorat all förmåga att känna sig som ett resultat av deras fruktansvärda straff., Adjektivet som används för att beskriva dem, obscenae (238), är förknippat med orenhet relaterad till sexuellt beteende och kanske till och med excrement, men här eftersom passagen beskriver deras öde, föreslår adjektivet att de gjordes för att förorena sig snarare än att de var i sig oanständiga till att börja med.
om man tittar på denna text mer kritiskt är statyn inte ett föremål för lust, utan snarare av upprepade sexuella övergrepp och våldsam våldtäkt.,
Det är på denna punkt, dock att Pygmalion berättelse börjar egentligen, och vi får veta att eftersom han hade sett dem som leder sina liv på ett skamligt sätt (243-4: aevum per crimen agentis viderat), var han bor ensam och att hans äktenskap säng saknade en partner för en lång tid. Denna passage verkar motivera pygmalions val att skära sin idealiska kvinna ur elfenben, men hans avsky bör istället riktas mot gudinnan Venus, som han venerates., Det finns en stor motsättning i att spela här, Pygmalion hedra Venus i berättelsen, medan avvisa kvinnor på grund av vad han anser är deras medfödda laster (244-5: offensus vitiis, quae plurima menti femineae natura dedit, kränkt av väldigt många laster som naturen har gett den kvinnliga sinnet) som har i stället tvingats på dem av gudinnan., Vid denna punkt, kommentarer tyder på att Pygmalion väntar ett par år för att skulptera en staty, men användningen av diu med carebat (246: en progressiv spänd med ett temporalt adverb som visar att han hade gjort något under ganska lång tid och vid den aktuella tidpunkten fortfarande var) tyder på att han hade fram till denna tidpunkt varit ensam, medan interea (247) anger att han täljer kvinna snart efter händelsen., Trots sin aversion mot kvinnor, Pygmalion formar en kvinna, formamque dedit, qua femina nasci nulla potest, operisque sui concepit amorem, (248-9 och gav den skönhet, som ingen (ordinarie) kvinna kan vara född, och han hade en kärlek för sitt eget arbete., Användning av substantiv amorem här och läser ofta som äkta kärlek, men substantivet och verbet kan också hänvisa till lust och sexuell passion, och användningen av ignes (253: passion) i samma linje position fyra rader senare tyder på det senare identifiering, som betyder frasen rursus amans (288) senare i passagen som Pygmalion är att ha våldtagit den nyligen gett liv åt statyn.,
Pygmalion har nu ristat sin ideala kvinna och de två följande linjerna (250-251) verkar fokuserade genom pygmalions ögon, att hon var jungfrulig och lojal (virginis est verae facies), och att du nästan kunde tro att hon inte bara levde men ville bli rörd om det inte var för hennes reverentia, vilket betyder en skygghet som kan uppstå av respekt, men också rädsla.
det är vid denna tidpunkt att berättelsen om sexuella övergrepp plockar upp., Avsnittet från 254-269 beskrivs av LaFleur som ” konstnärens elegiac (och i viss utsträckning ritualistisk) uppvaktning av hans ivory maiden ”(76) och av Perkins och Davis-Henry som en scen där” han börjar behandla som ett kärleksobjekt: han kysser och smeker det, ger det gåvor, klär det och placerar det i en vackert draperad säng ” (93). Om man tittar på denna text mer kritiskt är statyn inte ett föremål för lust, utan snarare av upprepade sexuella övergrepp och våldsam våldtäkt., De två första raderna i denna passage börjar till synes tamely, även om användningen av temptantes (röra) för att beskriva hans händer med adverb saepe (ofta) samt spondaic temptantes i en annars dactylic linje tyder på en grymhet, som gör anpassningen av verbet senare i passagen (282-3) med adjektivet tractata (285: dras om, drog) i bilden., På linje 256 börjar han sitt sexuella övergrepp med att ge kyssar (oscula dat), och följande klausul reddique putat (han föreställer sig att de returneras) börjar rama in för publiken att denna staty är ett föremål för hans fantasi, flyttar tydligt in i sfären av ett sexobjekt (i motsats till Perkins och Davis-Henrys ”kärleksobjekt”) och, mer exakt, en sexleksak. Scenen blir våldsam i diskussionen om hans famlande av objektet, som är så kraftfull, metuit pressos veniat ne livor i artus, han fruktade att blåmärken skulle visas på greppade armar., Sally Davis diskuterar denna linje i hennes 1995 Klassisk Tidning artikel ”att Föra Ovidius i AP Latin Klassrummet: Pygmalion” som svar på en SWIMTAG övning i klassrummet snabb ”4. Vad tycker du mest humoristiska i historien?”(276) med en del av svaret är ” 4…..så att han blåste henne ” (277).
Efter en lång beskrivning av gåvor och kläder som han har gett till statyn, justerar Ovid det med en beskrivning av våldtäkt., Det börjar med NEC nuda minus formosa videtur (266: inte heller verkade hon mindre vacker naken), stående i skarp kontrast till cuncta anständigt (allt var som det borde vara) i början av linjen. Han lägger statyn ut på en säng med rika, lila lakan, kallar henne tori sociam, följeslagare i sin säng, och lägger ryggen på mjuka kuddar som om hon kunde känna. I samband med beskrivningen av presentgivningen framträder Pygmalion som en agalmatofiliak, och den önskan om statyer leder ofta till en önskan om sexuell kontakt.,
Explicit kontakt är den mest störande delen av denna redan obekväma berättelse, eftersom den äger rum när statyn kommer till liv av gudinnan Venus. Efter att ha gjort sitt erbjudande till Venus på hennes festival, han återvänder och tar sin staty till sängs, återigen kyssa den, märker visa tepere est, det verkade varmt vid beröring. Detta är en passage som är bedrövligt beskriven i kommentaren av LaFleur, som skriver att ”ivory maiden blev varm med liv och passion…Pygmalion här spelar den stiliga prinsen till sin sovande skönhet, eftersom hans kyss ger henne till liv” (84)., Denna kommentar posten läser som en manlig fantasi skriven i texten, med kvinnan villigt underkasta sig sin drömprins, men det är inte sammanhanget i denna passage. I stället för att bli chockad vid denna tidpunkt fördubblar Pygmalion ner på hans angrepp, kysser henne igen och känner hennes bröst med händerna, som någon som arbetar och omarbetar vax tills det är formbart. Similen slutar med ipsoque fit utilis usu, och passar för dess användning, som i samband med statyn är som föremål för pygmalions lust, först som en sexleksak och sedan som ett våldtäktsoffer., Efter att ha insett att hon nu lever, och rädd för att han var lurad (287: fallique veretur), han ursinnigt fortsätter sexuella övergrepp, rursus amans rursusque manu sua vota retractat (288: våldtagit henne igen och igen att dra på objektet av hans böner med handen). Han håller henne så våldsamt att han kan känna vener puls under hans tumme (289: saliunt temptatae pollice venae)., I stället för att ta itu med den nu-kvinnan som han tolkas som kärleksfull tackar han Venus med det mest rikliga beröm och återupptar sedan våldta flickan och trycker på ansiktet mot henne nu inte falskt ansikte (292-3: oraque tandem ore suo non falsa premit).
Så hur är det med den nyskapade kvinnan, som vaknade för att hitta en man som våldtog henne som hennes första känslor som en kännande varelse?, Tja, vi får hennes perspektiv som nämns av författaren (292-294): ”jungfruen kände de kyssar som gavs till henne och hon rodnade och höjde sina rädda ögon mot ögonen/ljusen i rummet, hon såg mannen våldta henne samtidigt som hon såg himlen.”Av denna passage skriver LaFleur av erubuit, hon rodnade, att ” pygmalions skapelse hade den känsla av skam och blygsamhet som Propoetiderna saknade” (86), och medan implikationen inte ligger under Lafleurs ord, är hennes känsla av skam och blygsamhet säkert ett skydd för hennes terror vid uppvaknande till denna nedbrytning., Av den sista frasen tillägger LaFleur att ”när pygmalions skapelse öppnar ögonen, höjer hon dem uppåt som ett nyfött barn i dagens ljus och sedan, i samma ögonblick, som en rodnande Jungfru, ser hon in i hennes älskares ögon” (87). Detta gör att scenen verkar nästan öm och konsensuell, men notera att deltagaren i samband med kyssarna som den ironiskt namngivna virgin känner är passiv (data), d.v. s. hon återger inte dessa kyssar, medan deltagaren av personen ”kärleksfull” är aktiv och hennes roll i denna aktivitet ignoreras.,
Som sista förolämpning, Venus, indirekta agent i denna sexuella övergrepp coniugio, quod fecit, adest, var närvarande vid bröllopet som hon organiserade (295), och sedan nio månader senare, den kvinnan var tvungen att ta till termin ett barn av sin våldtäktsman (297: illa Paphon genuit, de qua grundsats insula nomen, och hon födde Paphos, som ön har fått sitt namn).
denna berättelse är särskilt störande, men återigen eftersom den var en del av en gammal ap-läroplan som har stöd för undervisningsmaterial, lärs också ofta tillsammans med våldtäkt av Apollo och Daphne., Så studenter som utsätts för denna historia kommer sannolikt att utsättas för två berättelser om våldtäkt, en av en Gud och den andra av en vanlig människa. Historien om Pygmalion är kanske mer störande, eftersom förövaren i detta avsnitt inte är en allsmäktig Gud, utan snarare en vanlig, annars maktlös man. Tänk på publiken i denna historia i den antika världen, mestadels elit, Blandat kön, särskilt i privata föreställningar. Föreställ dig nu att du är en ung tjej, nyligen gift med en äldre man, på grund av ett ordnat kontrakt som förhandlats fram av dina föräldrar med mannen i fråga., Du går med i hans hushåll och tvingas ha sex med honom, tvingas bära sina barn, tvingas uthärda din mardröm dag efter dag. Och då hör du historien om Pygmalion (en av många våldtäktsberättelser i metamorfoserna och otaliga andra texter) och det förstärker din brist på handlingsfrihet i otaliga sexuella möten och att du måste uthärda det och utlöser din terror av äktenskapsbädden. Det kanske är en svår bild att trolla fram. Så ta det till nuet.
A., Everett Beek skrev en utmärkt artikel om Ovids efterliv och frågan om sexuella övergrepp och läsning av Ovids våldtäkt berättelser. Denna text behandlar de potentiellt farliga effekterna som läser Ovid kan ha på eleverna om frågorna om sexuellt våld inte behandlas. Och det här är väldigt mycket fallet. Och jag uppmanar er alla att engagera er djupt. Men vi måste också undersöka undervisningsmaterialen vi använder. Vi har bara begränsat undervisningsmaterial, och det finns bara några böcker på marknaden som riktar sig till Ovid för gymnasieelever.,
två av de mest populära är texter som jag redan har nämnt, Lafleurs kärlek och omvandling: en Ovid läsare och Perkins och Davis-Henrys Ovid: en Legamus Övergångsläsare. Dessa texter undviker problemen med pygmalionhistorien och Daphne och Apollo-historien och det är därför inte konstigt att när våra klassrumsmaterial inte tar itu med problemen med dessa berättelser som dessa berättelser fortfarande lärs ut utan ett kritiskt öga.,
i diskussionen Ovids Ars Amatoria, Richard LaFleur kallar det ”en kvick, ibland risque ”manual of seduction”” (xv) och tillägger, med hänvisning till Ovids exil som ”medan de mer sexuellt explicita delarna av hans arbete var förmodligen inte mer kränkande för den romerska intelligentsia än de är för de flesta amerikaner av 1990-talet” (xvi) Augustus också inte älskar det., I sin diskussion om Apollo-och Daphne-berättelsen säger Lafleur att ”från ett annat perspektiv…Apollo är en tyrann, arrogant, okänslig, en stalker, en blivande våldtäktsman” (4) och att nästa berättelse om Io är ”en annan historia om en kvinna som våldtagits av en Gud” och att ”var och en kännetecknas av en tvetydighet, en ambivalens mellan gudarnas frivolitet och machismo och mörkret av våldtäkt och offer” (5)., När det gäller Pygmalion berättelsen Propoetider anklagas för” profligacy ” (76), berättelsen beskrivs som ”så sinnlig och sentimental” (76), Pygmalion är ”ett kreativt geni”, och att när statyn kommer till liv, hon ”ser himlen på sin skapare som vid en Gud.”LaFleur erbjuder också en ursäkt för pygmalions beteende och säger att misogyny bör tillskrivas snarare berättaren Orpheus och att” Pygmalions religiösa hängivenhet till Venus är anmärkningsvärd…och i intensiteten av hans vördnad för sin älskade är han tydligt närmare Pyramus än Ovids Apollo ” (77)., Det enda försöket att engagera sig i problemet med Pygmalion kommer med en fråga på sidan 89: ”på ytan av denna berättelse kan Pygmalion tyckas vara någon form av pervers med en bisarr fetisch för sin kvinnliga staty” (89) som minskar historiens fasor och gör dem komiska för tonårsläsare (som jag har lärt mig av erfarenhet).,
till denna punkt bestämde NJCL att erbjuda Pygmalion och Galatea (en kvinna som inte heter Ovid, bara namngiven i senare myter) som parkostymtävlingen utan att tänka på det förödande bagaget som den här historien bär med sig.
Perkins och Davis-Henry engagerar sig sällan med texten på grund av stilen i Legamus publikationer, men den första delen av pygmalionhistorien kallas ”en underbar skapelse” som inkulcerar läsarna att anta att skapandet av statyn är en bra sak., Det finns mycket lite extra kommentar, men att införa den andra delen, med titeln ”En annan lyckligt slut” de skriver att ” Pygmalion är förvånad och, inte riktigt tro på sina sinnen, han rör statyn, som återigen rör till livet….Deras är ett lyckligt slut. De gifter sig och i sinom tid ett barn föds ” (101).
Davis artikeln refereras ovan behandlar inte våldtäkt berättelsen alls, frågar ” å andra sidan, är Pygmalion prudish och anti-social? Är han en missanpassad som bor i en fantasivärld?… Ler gudarna verkligen på dödlig kärlek för en förändring?,”(274) och sedan diskuterar en övning som i hennes exempel svar, varav en delades ovan, visar en total brist på engagemang med problemen med denna historia. Fråga 10 förutsätter även beundransvärda egenskaper i våldtäktsmannen i vår historia: ”beundrar Ovid Pygmalion som en man? Vilka är hans beundransvärda egenskaper?”(276) och svaret på detta är att han är” ödmjuk…blygsam inför Venus…tacksam och plikttrogen…också tillägnad sin konst ” (277).
pygmalionberättelsen är inte den enda problematiska berättelsen vi som latinska och grekiska lärare måste konfrontera., Grunden för Rom och Zeus våldtäkt av flera dödliga är två av de vanligaste exemplen på sexuella övergrepp som uppstår i sekundära klassrum och som ofta saneras. Till denna punkt bestämde NJCL att erbjuda Pygmalion och Galatea (en kvinna som inte heter Ovid, bara namngiven i senare myter) som pardräktstävlingen utan att tänka på det förödande bagaget som den här historien bär med sig. Kostymkonkurrensen är en del av konventets underhållning, och berättelsen om Pygmalion romantiseras i klassen eftersom lärarresurserna upprätthåller romantik av mötena., Som lärare förtjänar vi bättre resurser. Som utgivare, korrekturläsa dina publikationer och tänka på effekterna av materialet på intryckbara sinnen.
men viktigast av allt, vi som disciplin måste stå upp, vara kritiska till våra texter, att ta itu med dem med studenter, och anta förändring genom aktivism. Våra studenter är framtida aktivister i vår disciplin, men vi kan också höja vår röst, särskilt sekundärpedagoger, och säga att våra ledare och våra material misslyckas oss., Det finns en fördel att undervisa Pygmalion-historien, men det är inte, som Davis skriver, en” charmig liten saga ” (273).